Jag anser att jag är densamma som innan jag fick barn. Jag har alltid trott att nyblivna föräldrar har fått ett överdrivet och tråkigt tänk på helt fel grunder (finns de som går lite över gränsen kanske). Nu märker jag hur annorlunda man tänker och prioriterar, de som inte har barn kan inte förstå och absolut inte sätta sig in i tanken på hur det är att ha barn förrän de har fått ett på riktigt. (jag trodde tidigare att jag kunde det) Jag märker hur illa berörd jag blir av att se på nyheterna och höra och se att något barn har omkommit i en olycka eller försvunnit. Trodde aldrig att jag skulle bli så här. Självklart har man kännt sympati tidigare, men det är på en helt annan nivå nu. Plötsligt känner man hur levande och sårbar man är. Bara tanken på att det skulle hända min lilla flicka något får mig att rysa, hur skulle jag kunna ta mig igenom det?!
Det får mig även att tänka på att man ska ta vara på de stunder man har med sina nära och kära, plötsligt kan de vara borta för gott. Lev i nuet och ta inget för givet! Va gärna lite impulsiv och va inte rädd för att göra saker, i morgon kan det vara för sent.

♥